Jag tror att alla som är intresserade av visuellt uttryck var fascinerad av digital fotografering och möjligheterna det gav. Detta var verkligen sant för mig och jag köpte snabbt ett Nikon DSLR. D70 spelade faktiskt en stor roll i min väg till fotografering. Jag studerade konst och använde bara fotografi som ett av flera verktyg. Att ha möjlighet att ta en bild och omedelbart se resultaten var bra för experimentering och lärande, men det blev snabbt för enkelt och “perfekt”. Värdet av varje bild, och därmed arbetet och själen sätta i den, sjönk. Jag blev lat, mina bilder blev tråkiga och jag förlorade gnistan.
Detta gäller för många bildtillverkare som jag har talat med och jag tror att många kreativa människor känner samma. Digital är en så steril representation av vad som står framför dig – bra för att dokumentera men saknar karaktär och individualitet. När nästan 50% av alla foton (på Flickr) tas med en iPhone – en digitalkamera med en liten sensor och fixerad lins, är det svårt att hitta ditt eget visningsspråk, förutom genom val av ämne. Det förklarar den otroliga populariteten hos till exempel Hipstamatic och Lensbaby – appar och linser som skulle ge din digitalkamera eller telefon ett “unikt” analog-liknande, oförutsägbart eller till och med “felaktig” resultat. Ökningen av Impossible Project och Fuji Instax illustrerar detta ytterligare, och påpekar en annan nackdel ved digital fotografi – det saknas fysikalitet. Idag är folk villiga att betala 20-30 kronor PER BILD för Impossible-film för att få ett taktilt, analogt resultat. En polaroidkamera har inte 50 megapixlar, 4 axels bildstabilisering eller ett dedikerat selfie-läge. Det är bristfällig, opålitligt och opraktiskt. Digitalkameror är bättre än någonsin och nästan alla går runt med en i fickan, varför talar tillverkare av fotografisk film om en comeback?
Fujifilm säger att de sålde cirka 6,5 miljoner Instax-kameror i 2016 och Harman Technology (Ilford) har rapporterat en 5% tillväxt i filmförsäljning per år de senaste 5 åren. Kodak Alaris (vad som är kvar av Kodak film) ser en liknande trend och har utvecklat filmer som är idealiska för skanning, och vid CES 2017 meddelade de att Ektachrome återvänder!
Vi har sett från #saveanalogcameras 2017+undersökningen att analog fotografering inte dör ut, dess användare är faktiskt relativt unga i genomsnitt och mycket aktiva. Den analoga gemenskapen har blivit bevarad av de få och deras passion för kameror, processen och konsten att fotografera. Nu ser vi nya generationer analoga entusiaster som inte känt till film före digital, de väljer att “gå tillbaka till” analog, och det är väldigt goda nyheter!
När det gäller förvärv av utrustning och film, etc. spelar globaliseringen en stor roll i de nordiska länderna, med vår lägre befolkningstäthet och större avstånd mellan personer med nischintressen. Det återspeglas i flera av våra resultat att människor ser online, längre borta och till och med utomlands för inspiration, utrustning, film, papir och reparationer. Men våra analoga entusiaster är säkert medvetna om att vi behöver stödja dem som fortfarande arbetar lokalt med analog utrustning, leveranser och tjänster om det ska ha en framtid. Detta blev mycket tydligt för mig när en av Oslos bästa labs, LabDoka, stängdes 2012. Värdet av att ha människor med liknande intressen att prata med och lära av är ovärderlig och konkurrens är avgörande för att upprätthålla en bra service och pris för kunderna. Enligt siffrorna favoriserar vi fortfarande våra lokala butiker när vi köper film, utvecklar film och behöver reparationer eller service. Det är också mycket bra nyheter!
Vår undersökning har visat att de flesta analoga fotograferna tyvärr inte har en stor nätverk av analoga geekar i närheten så att de vänder sig till Youtube, Reddit, Facebook och så vidare. Vi har definitivt jobb att göra i det avseendet och det är upp till varje enskild analog geek att ta initiativet.
För mig blev analog fotografering aldrig ersatt av digital, det börjar bara hitta sin plats bredvid. Det kommer aldrig att återfå sin position som vårt främsta bildfångningsmedium, våra telefoner (över-)dokumenterar nu våra liv, men det är destillerat till de bästa aspekterna av fotografering. Konsten, processen och hantverket. Det är en fysisk process, inte en virtuell. Förhoppningsvis kommer det att hjälpa fotografiens konst att överleva och påverka unga fotografer att omfamna hantverket. Det är upplyftande att många av de analoga produkterna som ser stabil tillväxt (Instax, Lomo, Ondu) riktar sig till ungdomar, AKA framtiden.
Många fotografer, amatörer eller professionella, använder analog fotografering för att skilja sig från mängden. För andra är det ett sätt att utmana sig själva och behålla sin passion för vad de gör. Några av oss uppskattar helt enkelt de otroliga kamerorna och linserna. Hur som helst, från vad vår undersökning berättar för oss och baserat på tendenserna i marknaden, skulle jag säga att analog fotografering har hittat en nischplats tillsammans med digital för överskådlig framtid och det är bra för oss alla.
Jag skulle vilja avsluta den här artikeln med ett email som jag fick från min vän Craig George, en briljant brittisk bröllopsfotograf och konstnar. I 2016 bestämde han sig för att flytta från digital till film. Detta överraskade mig, så jag frågade honom varför.
Why I use film? I have the width, I needed more depth… The answer is simple; it produces the results I’m looking for. Over the last 5 years I’ve been a wedding photographer, and always on digital, at the beginning of 2016 I started to get a churning feeling in my stomach, a yearning for more depth to my art. You see, to produce the images I’m passionate about takes more than what is produced, its coupled with how! Digital photography has provided me with a platform to move, digital technology is progressing so quickly, it’s hard to keep up, not being a technically minded person, I soon fell out of touch with the modern capabilities and intricacies of each camera model. However, the release of focus shift technology stirred up a question on my mind – “where’s the skill gone?” The more I pondered on this question, the more I found it hard to be proud of my photography. Why? Firstly, because I didn’t feel it was a skill anymore! (or at least I wasn’t challenged) – within a large parameter of scope any in camera mistakes could quite easily be rectified in post-production by shifting the 1’s and 0’s around to produce the final corrected image. A huge safety net, creating lazy photography on my part. Secondly, whilst editing digital images for hours on end, in the coming weeks post wedding, I found myself looking to emulate the look, and ever elusive feel of a film photograph. Once this epiphany occurred, the simple question was – “why don’t I just shoot film?” I have reignited my passion through the challenge and results of using film, exploring new techniques and communities en route. I’m proud of the part I’m playing in preserving a traditional art, I’m proud of the work I’m producing for myself and my clients, and finally I’m proud when I say “I’m a photographer”!
By
Johan B. Skre